Crash Nomada – En rispa i evigheten CD
Kontakt: Hemsida
Birdnest Records
Av någon anledning har jag faktiskt inte hört Crash Nomada tidigare. Eller anledningen är som så att jag har fått för mig att de har varit någon form av tråkigt rockband. Men efter lite påtryckningar från ett visst håll har jag insett hur fel jag har haft. För tråkiga är det minsta man kan säga om det här gänget. Jag kan däremot inte jämföra den här skivan mot deras tidigare men i pressbrevet står det att de är mer präglade av svensk folkmusik än tidigare. Det som slår mig direkt är hur de lyckas vara så medryckande trots ett ganska konstant mörker.
Vissa band tar mig tillbaka till en varm sensommarkväll i Tantolunden bara genom känslan de förmedlar. Just den känslan får jag av Crash Nomada, jag tänker dels på den där gången ett svängigt klezmerband lirade där och dels på den fantastiska spelningen med Västerbrokören. Det är liksom väldigt intensivt och pulserande, man mår liksom bara så jävla bra. Det här är dock en skiva som man måste ge tid, det är så mycket musik att ta in, så mycket att processa.
Crash Nomada bjuder på oompig baktakt, punk, folkmusik från olika kulturer och nästan lite darkwave då och då och det skulle kunna spreta fult, men det spretar riktigt snyggt. Ibland kan jag dessutom få för mig att det är Thåström som sjunger då Ragnar har en röst och sätt att sjunga som Thåström gör. Men det är ändå ”Kom fram” som är skivans tveklöst bästa låt, jag tror att det är Mathilda som sjunger på den, grymt med kulningen där också. Crash Nomada är imponerande musikaliska, skivan klockar in på nästan 40 minuter.
Tragedy Punkblog 
1 kommentar