TOPP-10 2025

Man är ju besatt av summeringar, framförallt årskrönikor, årsbästa, bästa jävla banden och skivorna för året som varit. Jag gör som vanligt, en topp-10 lista över det jag recenserat under året. Det kan med andra ord vara skivor som släppts tidigare men som recenserats i år. Det är ganska skönt att vara begränsad till det. Det känns som det här har varit det jämnaste året någonsin, kanske tycker jag alltid så men här räknar jag i alla fall ner från 10 till 1.

10. Slob 78 / Mammas Gata [Recension]

Det är kanske lite vanskligt att ta med en split-skiva på en lista, det kan ju vara det ena bandet som antingen höjer eller sänker helheten. Jag ska verkligen inte säga att Slob 78 sänker helheten men däremot höjer Mammas Gata den rejält. Slob 78 bankar på med riktigt bra Göteborgspunk medan Mammas Gata maffar på med melankolisk powerpop/punk och gör det så bra. Fin split med två bra band.

9. Spethata – Saxofonattack [Recension]

6 låtar och 10 minuters ren kaos från Spethata från Piteå. Ja det här är så jäkla mycket punk. Briljant oväsen skulle jag kunna säga, med saxofon samt DIY från början till slut. Hardcore? Råpunk? Äh, jag vettefan, det är sånt här man älskar att få höra då och då och vad behöver mer sägas?

8. Röd Revolver – Lögnfabriken [Recension]

Det har hänt mycket med det här bandet sedan debuten 2020. Jag tror nog att Martin, som var med och bildade bandet, är jävligt nöjd med hur de låter nu. Men å andra sidan, vem är inte det? Tempofylld svensk punk med crossover-känslor från både hardcore och thrash. Med Von Bacchi-David på sång blir det här riktigt bra.

7. Old Ox – Storfinansen [Recension]

Skulle bara Old Ox utnyttja sången mer hade det här varit en fullpoängare. Fett tung hardcore på svenska med inslag av råpunk och thrash, men som sagt, sången är det som höjer bandet. Och då är det ändå inte ett enda dugg fel på det musikaliska. Jag tror det mesta av Old Ox finns digitalt men det hade varit brutalt att slänga på en fysisk utgåva.

6. Left Hand Black – Death Can’t Keep us apart [Recension]

Det går inte att förneka att det svänger utav bara helvete. Left Hand Black må ha fastnat lite i samma stuk hela tiden men låtarna är lika bra som alltid. Det hade dock varit intressant om de hade tänkt något utanför boxen, det kanske hade blivit skit men äh… gillar jag exakt alla likadana MOB 47-låtar så klarar jag definitivt av en himla massa LHB-låtar också. Låt saker vara som de är, det blir nog ändå bäst så.

5. Bödel – Välkommen till avrättningen [Recension]

Tung jävla råpunk från Skaraborgstrakterna med en brutal sång av Leya. Metalliskt ljud och tankarna går väl både till Driller Killer och Deny. Ibland, eller jag ska säga ganska ofta, är det här det enda jag och min katt Penny som älskar också råpunk behöver. När det inte är ett sjusärdeles tempo, som i Grisarna och snuten är det ändå så rått. Fantastisk produktion skall också sägas. Ge mig mer!

4. Pastoratet – Högexplosiv [Recension]

Om jag ändå har nämnt Propagandhi, NOFX och Asta Kask i samband med Pastoratet, ja då är det väl självklart att de ska vara med på den här listan. Det här är skatepunk, trallpunk och ja… hårdrock i en otrolig symbios. Pastoratet måste ha landets mest rockiga gitarrister och de är ett band som bara växt och växt för mig genom åren. När jag är i ett sånt där tillstånd att jag inte vet vilken skiva jag ska välja, då blir det ofta Pastoratet.

3. Crash Nomada – Innan mörkret faller [Recension]

Crash Nomada är konst, stor konst på riktigt. Gunget och glädjen de får fram i sin ofta återkommande baktakt går inte sällan i moll och för mig är det bland det bästa jag vet när det kommer till musik. Som låten Trasiga, en duett som lägger grunden för vad en duett bör vara. Jag kan bara skratta åt duett-eländet i till exempel Idol, dom har inte fattat ett skit om vad äkta känsla är. Crash Nomada däremot är 100 % känsla.

2. Vera Norea – Daughter of Eve [Recension]

Hade jag varit lika inlyssnad på Daughter Of Eve som jag är på Veras debutalbum Carnival Dreams är det inte omöjligt att den här hade knipit förstaplatsen på den här listan. Vera Norea är ett unikum, det hon skapar är brutalt bra och det finns inget jag kan jämföra henne med, jo möjligen Freddie Wadling, hon är helt enkelt ett musikaliskt/konstnärligt geni. Det är en blandning av punk, rock och estetik både vad det gäller musiken, omslag och det visuella. Jag älskar att snurra mig in i Veras fantasivärld.

1. Dishumanitär – Dishumanitär [Recension]

2025 var året då fruktade Socialstyrelsen gick i graven, tyvärr. Men med ett ännu råare, tyngre och svartare sound har David och Hanna fron SOC slagit sig ihop med med Fredrik från DSM-5 och bildat Dishumanitär. Hardcorepunk möter Black Metal och trots att jag ett tag tyckte det var tradigt med så kallad Blackened Crust och trots att mina favoritband heter Sardo Numspa och Hyrda Knektar så finns det något med Dishumanitär som gör att jag blir helt galen. Jag kan inget annat än att placera den här skivan som årets bästa.